En beskrivning av guanxi och vad jag egentligen håller på med.

En man i trettioårsåldern, Ding Jian, har tagit på sig ordna fram fyra bitar av en dyrbar och sällsynt kinesisk örtmedicin åt en doktor han känner. Han ägnar en hel dag för att lyckas med sitt uppdrag, cyklar runt i den kinesiska staden Beijing för att söka upp både vänner och bekanta och mobiliserar hela sitt sociala nätverk (guanxiwang) för att få tag på den kostsamma medicinen. Slutligen får Ding kontakt med en vän vilken arbetar som medhjälpare hos en läkare som förvisso inte själv kan skriva ut denna medicin eftersom denna är strikt reglerad och kräver ett recept av en specialistläkare. Emellertid känner Dings vän en vän som känner en vän som skulle kunna skriva ut medicinen och därför sätter Ding Jian fart på cykeltramporna för att ta sig till vännens vän som går med på att ta Ding till läkaren som de övertalar till att skriva ut det attraktiva receptet. Med receptet i sitt förvar cyklar han därefter till den första läkaren som inledningsvis bad om tjänsten som blir djupt tacksam och glad över att kommit över den sällsynta örtmedicinen och som Ding med största säkerhet förmodar inte är för doktorns egna bruk utan för någon annan viktig patient eller vän i läkarens egna guanxiwang. Vad får då Ding ut av allt det arbete han lägger ner under en dag för att skaffa fram medicin till en läkare han känner? Enligt honom själv är syftet för hans hjälpsamhet att kunna ta några månaders ledigt från sitt arbete om några år för att resa runt i sitt land. Då kan han gå till läkaren för att ”lösa ut” sin innestående ”skuld” genom att få ett sjukintyg av denne.

Ovanstående berättelse får stå som ett exempel på hur det sociala fenomenet guanxixue (läran eller konsten om guanxi) i verkligheten fungerar och vad det är; ett relationsnätverk som man producerar och reproducerar med hjälp av gåvor och tjänster och som företrädesvis är baserat på ett personligt och individuellt plan. Guanxixue bygger på långsiktiga förhållanden, som man tydligt kan utläsa av Dings berättelse, och praktiseras av alla kineser, både för privata, offentliga och affärsmässiga syften i hela Kina,⁠ i städer⁠ såväl som på landsbygden. Guanxi produceras och reproduceras och är i mer eller mindre grad förbundet med känslor (ganqing och renqing) beroende på vad individens mål med relationen är.

Man kan prata om det som en gåvoekonomi, som ett socialt bindningsmedel i utövandet av guanxi. Superkändisen Marcel Mauss ger i sin beskrivning av gåvans betydelse en förpliktande innebörd: skyldigheten att ge, att ta emot och att betala igen vilket relationellt binder samman människor. Även tidsaspekten i dessa reciprocitetshandlingar är viktiga, därför kommer jag även diskutera Pierre Bourdieus teorier, som tar ansats i Mauss gåvoteori. På så vis leder det oss in på skillnaden mellan vad som är en gåva och vad som karaktäriseras som en muta och hur vi ska förhålla oss till dessa. Mutan är explicit och har en tydlig tidsaspekt av kortare slag medan gåvan är implicit och kan ha en mycket lång tidsaxel.

Guanxi är också hedersrelaterat, eftersom idéen om ”ansiktet” (mianzi) är kopplat till hur man ser på människor som inte lyckas infria det som förväntas av en samt hur man uppfattar sin egen person när den personliga hedern står på spel. Det leder oss in på skapandet av var och ens ”självskap”, ens ego och vart det leder när man tappar självrespekt utifrån ett externt socialt tryck.

Maktaspekten är också nära knuten till praktiken bakom gåvogivande och gåvomottagande. Att ge en gåva skapar ett övertag över mottagaren och vilka hållhakar följer med en ”generös” gest att tillägna en gåva till någon? Kan man tacka nej till en gåva utan att riskera andras eller sitt egna mianzi? Är en gåva någonsin en gåva?

På ett annat plan ska jag även diskutera orsakerna till varför relationer är viktigt för mänskliga varelser⁠, varför de tillåts ta så stor plats i både handling och mentalt. Allt detta bök med gåvor, tjänster och som jag ska beskriva senare, banketter, måste spåras till tillbaka till något annat än endast handlingen i sig själv. Vad är vinsten, förutom det mest uppenbara (gåvan eller tjänsten), för alla som praktiserar guanxi? Eller fungerar gåvopraktiken egentligen endast som en kommunikationsmodell för att upprätthålla ett samhälle?

Ytterligare en aspekt är om praktiken med guanxi skiljer sig mellan kvinnor och män, agerar de på olika sätt, rör de sig inom samma sakområden eller finns det ett kvinnligt guanxi och ett manligt guanxi?

Annonser